DNA-tester
Oden

DNA tester 

De flesta DNA-tester avser sjukdomar som styrs av en enda gen och där nedärvningen är autosomal recessiv. Testet identifierar såväl genetiskt affekterade, anlagsbärande som normala individer. Många ärftliga sjukdomar kan orsakas av flera olika mutationer. Ett DNA-test visar bara om hunden bär på en mutation i den specifika gen som testet avser.


DNA-tester kan användas som hjälpmedel i avelsarbetet för att minska förekomsten av vissa sjukdomar i olika hundraser. Ett DNA-test innebär att man får reda på vilken variant av ett visst genetiskt anlag hunden bär på. Det gör att man tidigt kan se om hunden löper risk att bli sjuk i, den för testet, specifika sjukdomen redan innan symptom ens hunnit visa sig. Testet visar också om risk finns för att hunden kan nedärva sjukdomen till sina avkommor.


För komplexa sjukdomar är ofta svåra att genomföra DNA-prov, främst pga att sjukdomen i många fall har en mer komplicerad nedärvning än vad testet tar hänsyn till. Här spelar flera olika gener in samtidigt, men även yttre miljöpåverkan. I dessa fall anses ett sådant test inte tillförlitligt att använda i ett avelsprogram. Ta också i aspekt att testet kanske inte alls är utvärderat (validerat) för den ras som testas.


Förekomsten av ett genetiskt test behöver inte betyda att alla individer inom en ras bör testas. Det är först när en sjukdom är vanligt förekommande i rasen och innebär en allvarlig funktionsnedsättning för individen som det kan vara intressant. Varje enskild hundägare avgör om hunden ska testas eller inte och rasklubben vilka rekommendationer de ska ha.


Testa inte din hund för mer än nödvändigt. Det är viktigt att komma ihåg att du alltid har skyldighet att ta hänsyn till resultatet i din avelplanering, även om SKK registrerar testresultatet centralt eller inte. Något som också tydligt anges i SKK:s grundregler. Avel får aldrig ske på ett sådant sätt att det riskerar att resultera i sjuka valpar. . Läs mer om DNA-tester på Svenska kennelklubbens webbplats.


PRCD-PRA

PRA - (progressiv retinal atrofi) är ett samlingsnamn för en grupp ögonsjukdomar som har liknande symtom. En av dessa sjukdomar kallas prcd-PRA och förekommer i en rad olika hundraser. Sjukdomen orsakar en progressiv tillbakabildning av cellerna (tappar och stavar) i näthinnan, även om de till en början verkar utvecklas normalt. Först drabbas stavarna, vilka kan arbeta i svagt ljus. Hunden blir då ”nattblind” och kan inte se i mörker. Sedan förlorar tapparna successivt sin funktion i dagsljus. De flesta hundar med prcd-PRA blir så småningom helt blinda. Sjukdomen nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att den drabbade hunden fått sjukdomsanlag från båda sina föräldrar.

 

En hund som är DNA-testad med resultatet fri/clear (A) är frisk. Om två hundar paras där båda är fritestade (A) blir alla valpar heriditärt fria. Det vill säga att de är friska och inte bär på anlaget. En fritestad eller heriditärt fri hund får vid avel paras med en annan fritestad eller heriditärt fri hund. Deras avkommor blir då heriditärt fria. En hund som är DNA-testad som anlagsbärare (B), får endast paras med en fritestad (A) eller heriditärt fri hund. Valparna i kullen blir då antingen fria (A) eller anlagsbärare (B). För att få vetskap om valparnas anlag måste dessa DNA-testas.

 

En otestad individ kan paras med en otestad, fritestad (A) eller herriditärt fri hund. En affekterad hund (C) får inte användas i avel.


Även om din hund är testad för PRCD-pra rekommenderas regelbunden ögonlysning (även upp i hög ålder) för att kunna upptäcka ev andra ögonsjukdomar. Avelsrekommendationen anger att föräldradjur ska vara ögonlysta och inte visa tecken på PRA, annan ärftlig ögonsjukdom eller allvarlig defekt inom 24 månader vid parningstillfället. Minst en av föräldrarna ska vara fritestad eller heriditärt fri av prcd-PRA.


Våra hundar har känd status kring prcd-PRA, därtill sler regelbunden ögonlysning av våra  hundar.

 

Hur testar jag min hund?

Veterinären tar ett blodprov som skickas för analys till aktuellt laboratorium. Hundens identitet ska säkerställas vid provtagningen, detta görs genom att läsa av hundens mikrochip. OptiGens remiss (eller remiss från samarbetande laboratorium) fylls i och undertecknas av såväl veterinär som djurägare. Om du skickar ett blodprov med remiss-underlag från Laboklin får du inte glömma att kryssa i rutan att provet ska analyseras av samarbetande laboratorium (OptiGen), annars registreras inte testresultatet centralt hos SKK. Vid provtagning ska även SKKs remiss för prcd-PRA fyllas i och undertecknas av såväl veterinär som djurägare. Veterinären ombesörjer att blodprovet skickas till laboratoriet för analys. Provsvaret skickas sedan från laboratoriet till djurägaren. När du fått provsvaret skickar du in detta och den ifyllda SKK remissen från veterinären till SKK för registrering.

 


POMPES DISEASE

Pompes sjukdom, även kallad Glycogen storage disease type II, är en så kallad glykogensjukdom. Sjukdomen drabbar unga hundar och är mycket allvarlig. Den ger en försvagning av skelettets och hjärtats muskulatur och försenad tillväxt. Frekventa kräkningar av slem pga en förstorad matstrupe. Det finns idag ingen känd behandling som kan bota en pompessjuk hund. De flesta drabbade hundarna är döda före 2 års ålder.

 

Pompes sjukdom är ovanlig, men den finns dokumenterad på rasen. För raserna finsk lapphund, svensk lapphund och lapsk vallhund finns ett gentest framtaget som ger möjlighet att testa om hunden är frisk, bärare av anlaget eller är sjuk.

Veterinären tar ett blodprov på hunden som skickas tillsammans med en remiss till labbet för analys. Proverna analyseras idag av ett labb som heter Laboklin, www.laboklin.com. Ta även med SKK allmänna DNA-remiss till veterinären vid provtagningstillfället. Den ska du skicka in till SKK tillsammans med provsvaret. SKK registrerar ännu inte provresultatet centralt då DNA-testet inte är tillräckligt verifierat, men skicka ändå in provsvaren till dem för eventuell framtida registrering.

 

Om båda föräldrarna till en valpkull är fritestade, blir valparna heriditärt fria (fria genom arv). En fritestad hund kan användas i avel mot en annan fritestad, en icke testad eller en bärare. En bärare får inte möta en annan bärare. En sjuk hund får inte användas i avel alls. Lista över de hundar som testats mot pompes hittar du på Svenska lapphundsklubben och på den finska rasklubben, Lappalaiskoirat.


DM

Degenerativ Myelopati (DM), även kallad schäfervinglighet är en degenerativ (nedbrytande) neurologisk sjukdom med immunologisk bakgrund. Den uppstår när det egna immunförsvaret attackerar hundens eget nervsystem så att isoleringsskiktet myelin omkring nervtrådarna i ryggmärgen bryts ner. DM uppträder hos medelålders till gamla hundar (5-12 år) av storvuxna raser. Schäfern är den ras som oftast drabbas och även med hänsyn tagen till det stora antalet registrerade schäfrar är frekvensen hög.


I Finland, som har rasansvaret för finsk lapphund, är det fler och fler som testar sina hundar för sjukdomen DM. Även vi uppfödare i Sverige har börjat göra tester av våra hundar. Bakgrunden är att vi alltid måste ta hänsyn till kända DNA test. En hund som har förälder, syskon eller avkommor som är testade som bärare för DM, endast får paras med individ som är testad fri för DM. Hund som är testad sjuk/affekterad för DM får inte användas i avel. Statistiken för testade hundar visar att över 30 % av de testade hundarna är bärare av sjukdomsgener för DM. Det finns dock väldigt få konstaterade sjuka hundar och flera av dessa har inga symptom för sjukdomen.


Svagheten i bakdelen vid DM brukar komma smygande och ger svajiga och styltande bakbensrörelser som successivt förvärras. Rörelserna blir osäkra och trevande, känsel och reflexer försämras och typiskt är att hunden släpar baktassarna i marken, så att klorna slits på ovansidan. Sjukdomen är inte smärtsam för hunden, ingen behandling finns.

Med hjälp av ett DNA test kan man leta efter den muterade genen och på så sätt ta reda på om hunden är drabbad av degenerativ myelopati, bärare eller fri.


Resultaten ser ut så här: N/N=fri, N/DM=bärare, DM/DM=drabbad.

Om din hund är fritestad (N/N) har den inte den muterade genen och kommer inte att utveckla degenerativ myelopati (fri). Om hunden är bärare (N/DM) av genen kommer den inte att utveckla degenerativ myelopati, men ärftligheten ned till avkommorna är statistiskt sett 50 % vid parning med fritestad part. För att kunna planera sin avel vidare måste då avkommorna också testas för DM.

 
DM/DM att din hund är drabbad av degenerativ myelopati och att den kanske kommer att utveckla sjukdomen (drabbad). Det är dock inte alla hundar som bär på dubbel uppsättning av sjukdomsgenen som utvecklar DM.


Lista över DM testade hundar på finska lapphundsklubbens webbplats, www.lappalaiskoirat.fi. Läs också informationen på Svenska Rasklubben för Finsk lapphuns webbplats www.finsklapphund.nu