DNA-tester kan användas som hjälpmedel i avelsarbetet för att minska förekomsten av vissa sjukdomar hos hundraser. Med ett DNA-test får man reda på vilken variant av ett visst genetiskt anlag som hunden bär på. Testet identifierar såväl normala individer, anlagsbärare samt genetiskt affekterade. Det gör att man tidigt kan veta om hunden löper risk att bli sjuk i, den för DNA-testet, specifika sjukdomen redan innan symptom hunnit visa sig, samt om risk finns för att hunden kan nedärva sjukdomen till sina avkommor. För komplexa sjukdomar är ofta svårare att genomföra DNA-test, främst pga att sjukdomen i många fall har en mer komplicerad nedärvning (många gener inblandade) än vad testet tar hänsyn till. I dessa fall anses testet inte tillförlitligt att använda i ett avelsprogram.
Bara för att det finns tillgängliga genetiskta DNA-test innebär det inte att alla individer bör testas. Det är först när en sjukdom är vanligt förekommande hos aktuell rasen och att den innebär en allvarlig funktionsnedsättning för individen som det kan vara intressant att genomföra ett DNA-test. Testa inte din hund för mer än nödvändigt, följ rasklubbens rekommendationer och säkerställ att det test du avser genomföra är validerat (utvärderat) för rasen. Vi uppfödare har alltid en skyldighet att ta hänsyn till resultatet i vår avelplanering, även om SKK registrerar testresultatet centralt eller inte.
Läs mer om DNA-tester på Svenska kennelklubbens webbplats.
Boka tid hos veterinär för att ta ett blodprov på hunden, som ska skickas för analys till laboratorium ihop med remissunderlaget för ett DNA-test du avser testa din hund för. Veterinären säkerställer hundens identitet vid provtagningen genom att läsa av hundens mikrochip. Remissen fylls i och undertecknas av såväl veterinär som djurägare. Vid provtagning ska SKK:s remiss för prcd-PRA, eller deras allmänna remiss (för pompes/DM) fyllas i och undertecknas av såväl veterinär som djurägare. Veterinären ombesörjer att blodprovet skickas till laboratoriet www.laboklin.com för analys. Provsvaret skickas till djurägaren. När du fått provsvaret ska du skicka in kopia av svaret ihop med ifylld SKK remissen från veterinären till SKK för registrering. SKK registrerar provresultat för PRCD-pra centralt, men inte resultat för pompes och DM, men skicka ändå in provsvar till SKK för eventuellt framtida registrering.
PRA, progressiv retinal atrofi, är ett samlingsnamn för en grupp ögonsjukdomar med liknande symtom. En av dessa ögonsjukdomar kallas prcd-PRA och finns representerat hos olika hundraser. Sjukdomen orsakar en progressiv tillbakabildning av cellerna i näthinnan, där de flesta hundar småningom blir helt blinda. Sjukdomen nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att en sjuk hund ärvt sjukdomsanlag från båda sina föräldrar.
En hund som är DNA-testad med resultatet fri/clear (A) är frisk. Om två hundar paras där båda är fritestade (A) blir alla valpar heriditärt fria. Det vill säga att de är friska och inte bär på anlaget. En fritestad eller heriditärt fri hund får vid avel paras med en annan fritestad eller heriditärt fri hund. Deras avkommor blir då heriditärt fria. En hund som är DNA-testad som anlagsbärare (B), får endast paras med en fritestad (A) eller heriditärt fri hund. Valparna i kullen blir då antingen fria (A) eller anlagsbärare (B). För att få vetskap om valparnas anlag måste dessa DNA-testas.
En otestad individ kan paras med en otestad, fritestad (A) eller herriditärt fri hund. En affekterad hund (C) får inte användas i avel. Även om din hund är testad för PRCD-pra rekommenderas regelbunden ögonlysning (även upp i hög ålder) för att kunna upptäcka ev. andra ögonsjukdomar. Avelsrekommendationen anger att föräldradjur ska vara ögonlysta och inte visa tecken på PRA, annan ärftlig ögonsjukdom eller allvarlig defekt inom 24 månader vid parningstillfället. Minst en av föräldrarna ska vara fritestad eller heriditärt fri av prcd-PRA. Våra hundar har känd status kring prcd-PRA, därtill sker regelbunden ögonlysning av våra hundar.
Pompes sjukdom, även kallad Glycogen storage disease type II, är en så kallad glykogensjukdom. Sjukdomen drabbar unga hundar och är mycket allvarlig. Den ger en försvagning av skelettets och hjärtats muskulatur och försenad tillväxt. Frekventa kräkningar av slem pga en förstorad matstrupe. Det finns idag ingen känd behandling som kan bota en pompessjuk hund. De flesta drabbade hundarna är döda före 2 års ålder. Pompes sjukdom är ovanlig, men finns dokumenterad hos finsk lapphund, svensk lapphund och lapsk vallhund. Via DNA-test får du reda på om hunden är frisk, bärare av anlaget eller är affekterad.
Om båda föräldrarna till en valpkull är fritestade, blir valparna heriditärt fria (fria genom arv). En fritestad hund kan användas i avel mot en annan fritestad, en icke testad eller en bärare. En bärare får inte möta en annan bärare. En sjuk hund får inte användas i avel alls.
Degenerativ Myelopati (DM), även kallad schäfervinglighet, är en nedbrytande neurologisk sjukdom med immunologisk bakgrund. Hundens immunförsvar attackerar nervsystemet och nervtrådarna i ryggmärgen bryts ner. Svagheten i bakdelen kommer smygande, ger svajiga och styltande rörelser som successivt förvärras. Typiskt är att hunden släpar baktassarna i marken. Sjukdomen upppträder hos medelålders till äldre hundar (5-12 år) av storvuxna raser och ses främst hos schäfer. Den är inte smärtsam, men ingen behandling finns.
Både i Finland, med rasansvar för finsk lapphund, men även i Sverige och andra länder har en del uppfödare och ägare DNA-testat hundar för DM. Statistiken uppvisar att ca 30 procent av de testade individerna är bärare. Därtill finns väldigt få fall av hundar med dubbel genuppsättning och av dessa uppvisar de flesta individer inga symptom alls av sjukdomen.
SKK’s grundregel 2:2 lyder ”att inte använda hund i avel som vid DNA-test för allvarlig sjukdom med fastställd enkel recessiv nedärvning visar sig vara bärare av dubbla anlag (homozygot). Denna regel gäller sjukdomar som nedärvs enkelt recessivt och gäller alltså för prcd-pra och pompes, men inte för DM som har en komplex nedärvning. Detta innebär att en individ som är testad affected för DM, och som inte uppvisar några kliniska symptom av sjukdom, får möta en fritestad partner. En individ som är testad bärare ska fortsatt beaktas som bärare och får endast möta fritestad individ så som rekommendationerna är nu.
Svenska Rasklubben för Finsk Lapphund (SRFL) avråder, likt finska lapphundklubben (Lappalaiskoirat), oss från att testa avelsdjur för DM och istället fokusera på andra sjukdomar och defekter. Testet är för dåligt utvärderat vetenskapligt och inte validerat. DM utgör inte ett kliniskt problem för rasen.
Mer information om PRCD-pra, pompes och DM testade hundar hittas på finska rasklubbens webbplats; www.lappalaiskoirat.fi
Läs också informationen på Svenska Rasklubben för Finsk lapphunds webbplats;
Copyright © Magiica´s kennel
