DNA-test

DNA-tester kan användas som hjälpmedel i avelsarbetet för att minska förekomsten av vissa sjukdomar hos hundraser. Med ett DNA-test får man reda på vilken variant av ett visst genetiskt anlag som hunden bär på. Testet identifierar såväl normala individer, anlagsbärare samt genetiskt affekterade. Det gör att man tidigt kan veta om hunden löper risk att bli sjuk i, den för DNA-testet, specifika sjukdomen redan innan symptom ens hunnit visa sig. Testet visar också om risk finns för att hunden kan nedärva sjukdomen till sina avkommor. För komplexa sjukdomar är ofta svåra att genomföra DNA-test, främst pga att sjukdomen i många fall har en mer komplicerad nedärvning (många gener inblandade) än vad testet tar hänsyn till. I dessa fall anses testet inte tillförlitligt att använda i ett avelsprogram. 


Bara för att det finns tillgängliga genetiskta DNA-test innebär det inte att alla individer bör testas. Det är först när en sjukdom är vanligt förekommande hos aktuell rasen och att den innebär en allvarlig funktionsnedsättning för individen som det kan vara intressant att genomföra ett DNA-test. Testa inte din hund för mer än nödvändigt, följ rasklubbens rekommendationer och säkerställ att det test du avser genomföra är validerat (utvärderat) för rasen. Vi uppfödare har alltid en skyldighet att ta hänsyn till resultatet i vår avelplanering, även om SKK registrerar testresultatet centralt eller inte.  

Läs mer om DNA-tester på Svenska kennelklubbens webbplats.


Hur testar jag min hund?

Boka tid hos veterinär för att ta ett blodprov på hunden, som ska skickas för analys till laboratorium ihop med remissunderlaget för ett DNA-test du avser testa din hund för. Veterinären säkerställer hundens identitet vid provtagningen genom att läsa av hundens mikrochip. Remissen fylls i och undertecknas av såväl veterinär som djurägare. Vid provtagning ska SKK:s remiss för prcd-PRA, eller deras allmänna remiss (för pompes/DM) fyllas i och undertecknas av såväl veterinär som djurägare. Veterinären ombesörjer att blodprovet skickas till laboratoriet www.laboklin.com för analys. Provsvaret skickas till djurägaren. När du fått provsvaret ska du skicka in kopia av svaret ihop med ifylld SKK remissen från veterinären till SKK för registrering.  SKK registrerar provresultat för PRCD-pra centralt, men inte resultat för pompes och DM, men skicka ändå in provsvar till SKK för eventuellt framtida registrering.


PRCD-PRA

PRA, progressiv retinal atrofi, är ett samlingsnamn för en grupp ögonsjukdomar med liknande symtom. En av dessa ögonsjukdomar kallas prcd-PRA och finns representerat hos olika hundraser. Sjukdomen orsakar en progressiv tillbakabildning av cellerna i näthinnan, där de flesta hundar småningom blir helt blinda. Sjukdomen nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att en sjuk hund ärvt sjukdomsanlag från båda sina föräldrar. 

 

En hund som är DNA-testad med resultatet fri/clear (A) är frisk. Om två hundar paras där båda är fritestade (A) blir alla valpar heriditärt fria. Det vill säga att de är friska och inte bär på anlaget. En fritestad eller heriditärt fri hund får vid avel paras med en annan fritestad eller heriditärt fri hund. Deras avkommor blir då heriditärt fria. En hund som är DNA-testad som anlagsbärare (B), får endast paras med en fritestad (A) eller heriditärt fri hund. Valparna i kullen blir då antingen fria (A) eller anlagsbärare (B). För att få vetskap om valparnas anlag måste dessa DNA-testas.

 

En otestad individ kan paras med en otestad, fritestad (A) eller herriditärt fri hund. En affekterad hund (C) får inte användas i avel. Även om din hund är testad för PRCD-pra rekommenderas regelbunden ögonlysning (även upp i hög ålder) för att kunna upptäcka ev. andra ögonsjukdomar. Avelsrekommendationen anger att föräldradjur ska vara ögonlysta och inte visa tecken på PRA, annan ärftlig ögonsjukdom eller allvarlig defekt inom 24 månader vid parningstillfället. Minst en av föräldrarna ska vara fritestad eller heriditärt fri av prcd-PRA. Våra hundar har känd status kring prcd-PRA, därtill sker regelbunden ögonlysning av våra  hundar.

 

POMPES DISEASE

Pompes sjukdom, även kallad Glycogen storage disease type II, är en så kallad glykogensjukdom. Sjukdomen drabbar unga hundar och är mycket allvarlig. Den ger en försvagning av skelettets och hjärtats muskulatur och försenad tillväxt. Frekventa kräkningar av slem pga en förstorad matstrupe. Det finns idag ingen känd behandling som kan bota en pompessjuk hund. De flesta drabbade hundarna är döda före 2 års ålder. Pompes sjukdom är ovanlig, men finns dokumenterad hos finsk lapphund, svensk lapphund och lapsk vallhund. Via DNA-test får du reda på om hunden är frisk, bärare av anlaget eller är affekterad. 

Om båda föräldrarna till en valpkull är fritestade, blir valparna heriditärt fria (fria genom arv). En fritestad hund kan användas i avel mot en annan fritestad, en icke testad eller en bärare. En bärare får inte möta en annan bärare. En sjuk hund får inte användas i avel alls. 


Degenerativ Myelopati DM

Degenerativ Myelopati (DM), även kallad schäfervinglighet är en nedbrytande neurologisk sjukdom med immunologisk bakgrund. Hundens egna immunförsvar attackerar nervsystemet så att isoleringsskiktet myelin omkring nervtrådarna i ryggmärgen bryts ner. Svagheten i bakdelen kommer smygande och ger svajiga och styltande bakbensrörelser som successivt förvärras. Rörelserna blir osäkra och trevande, känsel och reflexer försämras och typiskt är att hunden släpar baktassarna i marken. Sjukdomen är inte smärtsam för hunden, ingen behandling finns. Med hjälp av DNA-test kan man få reda på om hunden är fri, bärare eller drabbad av degenerativ myelopati.


DM uppträder hos medelålders till gamla hundar (5-12 år) av storvuxna raser. Den ras som drabbas oftast är schäfer och även med hänsyn tagen till det stora antalet registrerade schäfrar är frekvensen hög. I Finland, som har rasansvaret för finsk lapphund, är det många uppfödare som DNA-testar sina hundar för DM. Även uppfödare i Sverige och andra länder har börjat ta detta test. Om det visar sig att närsläktad hund (förälder, syskon eller avkommor) till  min egen hund är bärare av DM eller är affekterad måste vi ta hänsyn till resultat i vidare avelsplanering och därmed genomföra DNA-test. Statistiken för testade finska lapphundar visar att över 30 % är bärare av sjukdomsgener för DM. Det finns dock väldigt få konstaterade sjuka hundar och flera av dessa har inga symptom för sjukdomen.


En hund med resultat (N/N) är fri och kommer därmed inte att utveckla degenerativ myelopati. Bärare (N/DM) av genen kommer inte att utveckla degenerativ myelopati, men ärftlighet till avkommor är statistiskt sett 50 % vid parning med fritestad motpart. För att kunna planera vidare avel på ev. avkommor måste dessa därför testas. Om din hund är drabbad (DM/DM) kommer den kanske att utveckla sjukdomen. Alla hundar som bär på dubbel uppsättning av sjukdomsgenen utvecklar inte DM.


Läs mer

Mer information om PRCD-pra, pompes och DM testade hundar hittas på finska rasklubbens webbplats; www.lappalaiskoirat.fi

 

Läs också informationen på Svenska Rasklubben för Finsk lapphunds webbplats;

www.finsklapphund.nu

A close up picture of eyes of a Laponian dog